Konventionellt var det inte, det nya huset i staden. Nej, så långt ifrån det som man kan komma, var de tre vännerna rörande överens om där de stod på invigningsdagen och blickade upp på byggnaden.
”Lite vräkigt, inte sant?” sa Stig och fick genast medhåll. Det var något med fasaddekorationerna som stack ut. De var vännerna rörande överens om. Nog för att det fanns många olika hus i staden. Olika hus vars fasaddekorationer som stack ut åt alla möjliga håll – både bokstavligt och bildligt talat. Det var en speciell stad med speciella hus och fasaddekorationer. Men inget hus hade dittills varit så speciellt som just detta. Maken hade de aldrig sett.
”Vad är det där ens?” frågade Siv och pekade mot fasadens nordöstra hörn. Och ja, de andra instämde. Vad sjutton var det där för fasaddekoration? De kunde inte för sitt liv uppfatta vad det skulle föreställa. De trodde i alla fall att det var någon form av sagoväsen. Det såg ut som att kroppen tillhörde en björn, men att den hade vingar. Och det var ändå inte det mest anmärkningsvärda med just dessa fasaddekorationer. Huvudet såg nämligen ut att tillhöra en dinosaurie. En sådant stort, köttätande vidunder som de hade sett i någon film från tidigt 90-tal.
”T-rex. Jag tror bannemej att det ska vara en sådan” sa Håkan och nickade mot skapelsen som drog många av torgets blickar åt sig. Hur kunde de ens få igenom dessa fasaddekorationer? Var inte staden på något sätt tvungen att godkänna att det skapades? Svaren skulle komma snarare än de hade trott men vi får vänta på dem.
De fortsatte att blicka upp mot huset och de fasaddekorationer som avlöste varandra längs väggarna. Där var någonting igen, något ytterst besynnerligt. Det tycktes vara skulpturer av några barn som lekte med någonting. De klev några steg närmare för att se bättre. Detta var nämligen en av de mindre fasaddekorationerna på den väldiga väggen. Det visade sig att det som de sett inte alls var barn. Varelserna hade i själva verket svansar. Svansar med ett otrevligt lite avslut längst ut. Och de höll i någonting som såg ut som stora gafflar.
Det rådde inga tvivel om vad denna fasaddekoration utgjordes av. Det var små demoner. ”Hur fan kan de godkänna det där?” sa Siv och rörde med handen mot monumentet som för att torka bort det från byggnaden och hennes åsyn.
En märklig dag för alla inblandade, det var så säkert.