Jag uppfattar mig själv som en person med relativt lugnt temperament. Frågan är bara om andra människor delar min uppfattning. Kanske skulle det vara bättre att fråga dem istället för att spekulera om mig själv. Självhjälpsböcker skulle säkert säga att det viktigaste är hur jag uppfattar mig själv. Men samhällets sociala koder, och det faktum att människan är ett relationsdjur, säger något annat.
Idag när jag kom till jobbet möttes jag av en jobbig skylt. Skylten satt mitt framför porten till garaget där jag brukar parkera bilen under dagarna. Skylten sa ”Vi renoverar P-däcket”. Jag hade säkert 4–5 bilar bakom mig i kön. 4-5 personer som, liksom jag, förmodligen hade missat tidigare skyltar om renoveringen av P-däcket. Som, på grund av sin naiva tro på att allt alltid ska vara som det alltid har varit, nu satt fast i ett tåg av dumhet. Det gjorde mig irriterad. Irriterad på mig själv, på personerna som körde bilarna bakom mig och på skyltmakarna. De som valde att renovera just det här P-däcket, just nu.
Till slut kom vi loss, jag och mina naiva kamrater i trafikstockningen. Jag körde mot närmaste alternativa P-däck och bad till en Gud jag inte annars tror på att det inte skulle renoveras. Det var fritt fram! Bara att köra in! Min gudstro ökade med några futtiga procent, för att sedan rasa till 0 när jag tagit mig igenom alla 5 våningar av parkeringshuset. Inte en enda plats var ledig, och körde ut i världen med en ännu större irritation växandes inom mig.
Det tredje försöket gick bättre. Ingen skylt om någon dum renovering av P-däck där inte. Men jag var redan en timme försenad till mitt morgonmöte, och var nu tvungen att åka kollektivt. En fullastad tunnelbana av den gamla sorten. Ni vet, sådana som gnisslar så fort spåret svänger en aning. Det var inte tal om någon luftkonditionering, och killen bredvid mig på tåget hade uppenbarligen aldrig sett en dusch. Jag andades i min halsduk och svettades i min kostym. ”Jävla skit” tänkte jag bara. Jävla skit-renovering av vårt P-däck. Garaget som annars gör att jag kan åka hissen rakt upp till kontoret. Jävla skit. Jag fick dessutom höra att renoveringen av p-däcket skulle pågå i en hel månad. Det vill säga, samma prodecur varje dag i en hel månad!
Min irritation gjorde att jag hade svårt för att koncentrera mig under resten av dagen. Jag satt bara och funderade på hur orättvist livet hade varit mot mig idag.
Nu är garaget renoverat och man ser resultatet ser det faktiskt inte så dumt ut med ett fräscht garagare som pryds av nya mässingskyltar.
Är det någon annan som har en liknande dag?