Inlägget kunde man tro skulle handla om hälsokontroll. Så är inte fallet, inte direkt i alla fall. Det kommer att angränsa till ämnet men jag känner att berätta om hälsokontroll är lite för privat – även för mig! Det kommer istället att handla om vägen till min hälsokontroll. Det var nämligen mycket som hände då. Först och främst ska jag nog klargöra att jag var lite nervös. Jag är inte hypokondriker men jag har sådana tendenser. Det var värre förr, det ska verkligen tilläggas. Ja, förr i världen kunde jag vara oerhört rädd för minsta lilla skit som hände mig. Hälsokontroll är läskigt eftersom en sådan syftar till att peka på just fel på mig själv. Så, nervös var jag när jag lämnade min port och gick iväg mot bussen. Ungefär 50 meter från porten mötte jag en granne som jag aldrig sett så långt bort från huset. ”Nej, men

Historien jag började berätta för er igår är långt ifrån över. För att inte spilla tid i onödan kommer jag därför att dyka rakt in i berättelsen igen. Om ni missat vad detta handlar om så kan jag säga detta: Det är en saga om 4 män som fått i uppgift att städa ur ett dödsbo i Stockholm. De har gett sig ut för att leta rätt på huset i Stockholm där dödsboet ska finnas. Efter en lång färd i bilen börjar tålamodet tryta i bilen. Det är där vi hoppar in i berättelsen. ”Det finns inte en jävla möjlighet. Inte en chans att vi kommer till ett dödsbo i Stockholm längre. Vi har ju kört i över en timme. För fan, så himla stort är inte Stockholm och vem skulle ha ett dödsbo här ute? Det är ju helt dött” sa den Stefan, den minst tålmodiga i bilen. Jonas

Vi hoppar in i samma tema igen. Titeln på inlägget vittnar förstås om vad det ska handla om. VI har skaffat ett nytt plankbord och detta vill jag verkligen dela med mig av. Varför? För att vi är så satans nöjda med plankbordet. Förra gången ni hörde från mig så berättade jag om hur det gick till när vi beställde nämnda bord. Idag ska jag berätta om hur det gick till när jag först skulle bjuda in gäster att sitta runt vårt nya plankbord. Klassen hade inte träffats på över 15 års tid. Det är länge, mycket längre än det någonsin gått mellan att vi setts. Det skulle bli kul. Vi diskuterade i en Facebook-grupp om var vi skulle ha samlingen. Det fanns någon som anmälde sig som frivillig omedelbart. Denne någon var jag. Jag ville verkligen att de skulle se mitt nya plankbord. Det ska sägas att min gamla

I min familj tycker vi väldigt olika om barndans. Jag ska beskriva hur detta uttrycker sig. Först och främst ska jag nämna bakgrunden en aning, så att ni får ett grepp om vad jag snackar om: Så, jag och min hustru har tre barn, varav två av dem är i rätt ålder för att syssla med det som kallas för barndans. Det är himla roligt. Ja, i alla fall om ni frågar några av oss. Skulle ni råka fråga andra om vad de tycker om barndans så skulle det låta annorlunda. Våra två äldsta barn har nu börjat med barndans. Jag tillhör det lag i familjen som är glada över att det blivit såhär. Nu kommer jag att beskriva våra olika inställningar till barndans, en person i taget. Låt oss börja med min fru. Hon är skeptiskt till barndansen. Delvis beror detta på att det är längre avstånd mellan hennes

Jag har sysslat med psykisk ohälsa under stora delar av mitt liv. Om man nu ens kan säga att man sysslat med det. Det är i alla fall så jag ser det. Jag ser det inte riktigt som att jag ”drabbats”. Detta eftersom jag under dessa perioder inte gjorde något åt min psykiska ohälsa. Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag vet att det är svårt att tänka på att göra något åt det när man är i mitten av det. Å andra sidan kan jag inte nog poängtera hur viktigt detta är. Jag kommer att ägna denna text å att dela med mig av de främsta insikter om min psykiska ohälsa. Hur det var, vad det gjorde med mig och hur jag tillslut lyckades ta mig ut på andra sidan. Psykisk ohälsa har många ansikten. För mig har det varit 3 olika. Det första infann sig

Jag utvecklade besökssystem en gång. Detta tror jag inte att många av er är medvetna om. Eller, jag är snarare ganska säker på att ni inte vet om detta. Ja, förutsatt att ni inte tillhör min familj eller vänskapskrets förstås. Det är nämligen sällan som jag väljer att grotta i det förflutna. Sällan som jag blickar tillbaka, tittar i backspegeln och alla andra metaforer som kan användas. Jag gör det dock idag, och jag fokuserar på perioden under vilken jag arbetade med besökssystem. Det var ungefär 2 år efter att jag slutat gymnasiet. Jag visste att jag kunde programmering och var bra på datorer. Jag var medveten om att jag hade ett sällsynt stort intresse för teknik men jag visste inte hur jag skulle förvalta det. En del av problemet var också min lathet. Jag orkade aldrig ta tag i något och därför tenderade jag ofta att köra fast. Jag