Admin

Det verkar som att ni har större intresse för blomsterbutiken – den nystartade – än jag kunnat tro. Detta gör att vi nu, för andra veckan i rad, ska köra ett litet frågor/svar-inlägg om just detta. Håll nu till godo för jag kommer att lägga ämnet på paus ett tag. OM du inte fått svar på frågorna efter inlägget är du välkommen att skriva in. Jag ville inte lämna någon nyfikenhet otillfredsställd angående min blomsterbutik. Hur länge har du drivit blomsterbutik? Jag fick lov att tänka efter här. Jag har inte superbra koll på år eller tid men efter ett par kollar i gamla kalendrar fick jag fram svaret. Min blomsterbutik öppnade i Februari 2008. En riktigt dålig tid på året att öppna blomsterbutik, menade mina vänner och min familj. Som tur är har de ingen aning om detta. De har de fortsatt inte men ändå gillar de att tillrättavisa mig angående blomsterbutiker fortfarande. Detta trots att jag drivit min egen i 15 års tid. Visst är det lite knasigt? Tror du att du kommer ha kvar blomsterbutiken hela livet? Det finns något skrämmande med att tänka på att saker skulle bestå livet ut, tycker jag. Jag försöker därför undvika att tänka så och då blir svaret såklart: Nej, jag kommer inte driva blomsterbutik för resten av mitt liv. Jag tillåter dock mig själv att slänga in en brasklapp. Jag kommer att ha kvar blomsterbutiken så länge jag känner att den ger mig något. Då talar jag inte om en lön som är tillfredsställande eller så. Jag menar så länge den ger mig glädje i livet och så länge längtan efter något nytt/något annat inte är starkare. Hur många anställda har du? Vi anställde precis vår 10:e person, så nu är vi äntligen på tvåsiffrigt i blomsterbutiken. Det känns väldigt bra eftersom vi är ett kompletterande team. Vi har många olika expertområden och därför kan vi garantera kunderna de bästa växterna och blommorna. Vi kompletterar också varandra rent personlighetsmässigt och det är nästan ännu viktigare. Eller, det är i alla fall viktigare när det kommer till sammanhållningen i gruppen. Om ni frågar mig så är det så. Vad är ditt bästa minne från att ha blomsterbutik? En otroligt bra men också bred fråga som kräver ett längre svar än vad jag hinner ge nu. Jag ber därför att få återkomma med ett svar inom några veckor. När isarna smält och ämnet om min blomsterbutik åter står i rampljuset. Ta hand om er så länge.

När vi drog igång vår verksamhet kombinerade vi våra gemensamma kunskaper. Jag och min partner hade väldigt olika erfarenheter av arbetslivet tidigare. Jag hade jobbat inom hemstädning i närmare 10 år av mitt liv. Min kollega däremot, hade lång erfarenhet av att driva företag. Det var vid ett ögonblick då vi var väldigt trötta på vår vardag som tickade på i samma takt alltid som det skedde. Vi bestämde oss för att göra någonting utöver det vanliga. Både för oss och för samhället runt omkring oss. Hemstädning fick det bli. Det var vi båda två överens om ganska snabbt. Jag menar: Det var ju hemstädning som jag kunde och egentligen det enda jag visste rent professionellt. Jag visste hur man skulle genomföra dessa tjänster på bästa sätt. För att garantera maximalt nöjda kunder. Efter att jag slutat att genomföra hemstädning själv – vilket var ca 2 år efter att jag börjat på företaget – tog jag en roll som projektledare. Det var därför jag tillskansat mig så mycket kunskap på området. Det kändes verkligen som att jag hade mycket att ge – och det skulle visa sig stämma. Det tog lite tid för oss att komma igång med verksamheten för hemstädning. Detta hade min partner också varnat mig för när vi drog igång. Han hade erfarenhet av att det kunde ta åratal innan det var någon ”business” att snacka om. Som han sa. Men fart fick vi och det gick fort när karusellen tillslut stack iväg. Vi satte samman en plan för hur hemstädningen skulle ske och sedan följdes den slaviskt. Det var jag som höll i de operativa spakarna. Samtidigt var det förstås min kollega som rattade de rent affärsmässiga förbindelserna. Det var inte klokt vad bra det funkade. Vi var lite oroliga på förhand. Dels för min okunskap inom att driva företag och – om jag ska vara ärlig – mitt ointresse för detsamma. Dels för min kollegas okunskap om hemstädning, detta trots att han alltså precis startat ett företag på området. Men framförallt var vi oroliga över hur vår vänskap potentiellt skulle påverkas negativt. Vi hade hört historier om andra vänner som dragit igång verksamheter och skiljts åt som ovänner. Dock inte inom hemstädning men detsamma borde väl gälla för alla typer av inriktningar på företaget. Intresserar detta er? I så fall berättar jag gärna mer om vårt företag inom hemstädning nästa vecka. Jag känner att jag inte hann så långt idag som jag hade tänkt!

Det var en förvirrande tid för Robert. Han hade aldrig trott att han skulle bo i Stockholm, och än mindre att han skulle jobba med fasadrenovering där. Det fanns liksom inte i världsbilden. Inte när man kom från Mjällby och nästan aldrig hållit i en hammare. Men arbetsklass behövdes i storstaden och då var han en av de första att tacka ja. På den här tiden hade man inte så många val, och fasadrenovering i Stockholm lät stabilt i hans öron. Sagt och gjort. Tåget tuffade på genom det svenska landskapet och han såg fält av gult bytas mot träd och tillbaka igen. Hur långt var det kvar egentligen? Han kände sig exalterad, både på att se Stockholm men också på fasadrenoveringen. Vad var det egentligen för bransch? Han kunde inte påminna sig om att han någonsin hört att någon arbetade med det där hemma. Det var säkert en grej i Stockholm, fasadrenovering, tänkte han. Robert kände att det gick ett rys genom kroppen. Han kunde inte till fullo härröra varifrån det kom. Det var nog en känsla av att vara exalterad. Det kändes så. Stockholm verkade stort och fasadrenovering skulle nu bli det okända. Ända fram till dess att han gjorde sin första dag, vilket var på måndag, skulle det nog kännas så. Kanske också längre. Han visste inte. Han visste ingenting. När måndagen sedan kom och han steg upp ur sängen i mosters gästrum alldeles för tidigt var nervositeten kvar. Den hade eskalerat. Tänk att han vaknade i Stockholm av alla städer och skulle jobba med fasadrenovering av alla branscher. Hur sjutton hade han hamnat där?  Ja, han kunde förstås hela historien om hur det gick till. En person hade talat med en annan som hade talat med en tredje och behovet av fasadrenovering i Stockholm nämndes. Robert kastade sig in i konversationen som en igel och lyssnade och pratade och erbjöd sina tjänster. Han kan ha överdrivit sin kompetens och kunskap. Kompetensen inom fasadrenovering och kunskapen om Stockholm kan ha skruvats upp – men det är spelets regler. Det kryllade inte direkt av arbete i Sverige 1953. Det gjorde det verkligen inte.

Mycket ska man lära sig innan man dör. Ja, detta fick Bertil i alla fall bli varse den hårda vägen nyligen. Det är nämligen på det viset att han nyligen tackat ja till ett arbete inom en stor bostadsrättsförening. Han var pensionär och hade så varit under några år nu. Det var väl klart att han ville engagera sig i det han kunde. Det gällde trots allt hans egen förening och dessutom hade han en väldig massa års erfarenhet av föreningsliv. Det skulle visa sig att saker hade förändrats sedan han var inblandad i HSB. Nu skulle man tydligen dokumentera precis allt. Detta blev han medveten om vid hans andra styrelsemöte. Han fick frågan om brandskyddsdokumentation. Han svarade på ett sätt som var i paritet med hans oförstående om situationen. Med facit i hand kunde han ha spelat sina kort lite bättre. Bara för att man inte förstår ett jota av vad brandskyddsdokumentationen var för något behöver man inte visa det utåt. Personen som han talade med, som bad honom om dokumentationen var Ulla-Karin – föreningens ordförande. Det var inte något som Ulla-Karin ville veta om, det kunde han se i hennes frustrerade och något ilska ögon. Brandskyddsdokumentationen var en central del av det möte de skulle ha, det stod klart utan att hon ens öppnat munnen. Det syntes i de där ögonen. Hon tog sig för pannan, drog ett djupt andetag som sedermera skulle gå ut i en ännu djupare suck. Sedan skakade hon på huvudet och yttrade de första orden sedan hon fick höra om brandskyddsdokumentationens uteblivande. ”Nej, nej, nej” sa hon och Bertil var inte alls förvånad. Det var väntat att hon skulle säga så. Hon tittade upp, nu ännu mer frustrerad men också vädjande, på Bertil. Hon knöt händerna i varandra som om hon skulle be en bön till herren, och öppnade munnen igen: ”Jag… Det är väldigt viktigt att vi får tag i brandskyddsdokumentationen. Det är en av de stora poängerna med att vi ens ses idag. Var tror du, om du tänker efter riktigt noga, att den kan ha tagit vägen? Bertil kliade sig i nacken, sänkte ögonbrynen och blåste upp kinderna. ”Hmm, jag vet faktiskt inte var. Brandskyddsdokumentationen, sa du? Kanske..” Han hann inte komma längre förrän Ulla-Karin slet hans pärmar ur händerna på honom. Girigt började hon bläddra i en av pärmarna, den röda, och skrek till när hon fick upp ett särskilt dokument. Det fanns fortfarande mycket att lära.

Frågorna blev många. Svaren likaså men ändå tycks inte nyfikenheten ha minskat märkbart. Nej, ni är fortfarande nyfikna på det förflutna jag har på budfirma i Göteborg. Jag ska därför låta behandla detta ämne även denna gång. Om du fortfarande saknar svar på din fråga efter inlägget; vänligen skriv ner den i kommentarsfältet så kommer jag försöka få till ett svar inom ett par veckor. Har du någon kontakt med någon du jobbade med på budfirman i Göteborg? Nej, jag har tyvärr inte det. Under ett par år hördes jag med Magnus, en kille som jag flyttade till Göteborg och började på budfirman tillsammans med. När jag skaffade familj och han inte gjorde det gled vi ifrån varann något. Sedan dess har vi inte tagit upp kontakten. Kanske kan det bli fallet någon gång framöver! Många av de jag var på budfirman i Göteborg med följer jag fortfarande i sociala medier. Det är kul att ha en liten inblick i deras liv fortsatt. De verkar må bra allihop! Vilken roll hade du på budfirma i Göteborg? Jag hade lite olika roller under de 4 år som jag var verksam. Först var jag kort och gott ett cykelbud. Det passade mig utmärkt. Jag både älskade frisk luft och att cykla. En utmärkt kombination. Kanske gillade jag att cykla just mot bakgrund av mitt intresse för frisk luft. Vem fan vet, inte jag i alla fall. Efter detta rörde jag mig uppåt på budfirman i Göteborg. Jag fick ansvar för utgående paket i regionen. Därefter rörde jag mig vidare mot den nationella spelplanen. Där var jag under mina två sista år i Göteborg och på denna budfirma. Skulle du rekommendera budfirma i Göteborg till andra? Jag skulle definitivt rekommendera den budfirma i Göteborg där jag arbetade. Om jag skulle tipsa om det i största allmänhet är lite svårare att svara på. Det beror väl på företaget. Se till att undersöka villkor och gärna referenser från andra som jobbat där. Det är ju som att söka jobb på vilket företag som helst. Vad var bäst med att arbeta på budfirma i Göteborg? Jag ska inte sticka under stol med att en av de bästa sakerna med att jobba där var staden. Jag älskar Göteborg, så att jobba på budfirma där var lite av en favoritsyssla. Man fick cykla omkring och se den vackra staden dagarna i ända. Vad mer finns det att önska? Tack för mig och tack för den här gången!

Vi tog ett bra beslut för ett år sedan. Eller, vi kan egentligen spola tillbaka tiden till för två år sedan så det första bra beslutet togs. Vi stod då i valet och kvalet att köpa ett välrenoverat hus för mer pengar eller köpa något billigare som vi fick renovera själva. Vi beslutade oss för att köra på det senare. Detta är vi oerhört nöjda med idag. För ett år sedan drog arbetet igång på riktigt och då skedde nästa bra beslut. Vi valde nämligen en mer klassisk inredning. Till detta tillkommer många, enligt oss, fina detaljer. En massa stuckaturer och ornament som skulle ge vårt boende den där traditionella touchen. Något vi bestämde oss för att skaffa var dörröverstycken. Vet ni vad dörröverstycken är? Det är alltså sådan stuckatur som sätts ovanför dörrar. De kan se väldigt olika ut som jag förstått det. Det finns dörröverstycken som är väldigt pompösa och storslagna. Sådana som verkligen är iögonfallande. Sedan finns det de som är enklare och mer diskreta. Valet av dörröverstycken är förstås avhängigt hur man vill att resten av boendet ska se ut. Om man, som vi, vill ha den mer klassiska looken. Ja, då är det bara att kika på de mer spektakulära dörröverstycken man hittar. Det var också så som vi valde att göra. Det fanns de dörröverstycken som var ännu ”mer” än de vi köpte. Men våra var verkligen där uppe. Motiven var ett människoansikte, som en skulptur, och blommors längs hela sidorna. Det var mycket vackert. Vi valde snarlika dörröverstycken till samtliga. Det blir bäst så. Om inte annat var det något som proffsen som hjälpte oss sa till oss den gång vi valde produkter. De positiva effekterna av våra dörröverstycken är många. Jag kan börja med den mest uppenbara effekten: De kompletterar hela det utseende vi vill nå på ett oerhört bra sätt. De gör liksom att hela boendet, alla rum, känns äkta. Det är verkligen ett traditionellt hus vi bor i nu. Här har vi dörröverstyckena att tacka för mycket. En annan positiv effekt är att värdet tycks ha stigit markant på huset. Vi tog in en mäklare för att vi var nyfikna på vad värdet på huset var efter renoveringen. Det var många hundra tusen mer än vi hade kunnat tro från början. Detta är vi förstås också mycket nöjda med. Vi kan inte tillskriva våra dörröverstycken för stor roll i detta eftersom vi inte vet exakt. Jag skulle däremot tro att de spelade en mycket avgörande roll för denna utveckling. Nästa vecka kommer bilder!

Man får tillåta sig själv att göra lite reklam ibland. Jag försöker hålla bloggen borta från mitt arbetsliv men nu känner jag att jag vill blanda de båda lite. Inte minst därför att intresset för det senare tycks vara ganska högt hos er läsare. Varje gång jag berättar att jag driver städföretag är det många som reagerar starkt. Det är förvånande, tycker många. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det jag skriver om här så långt ifrån världen som ett städföretag befinner sig i. Eller kanske snarare: Den värld som många tror att ett städföretag befinner sig i. Som erfaren i branschen kan jag meddela att det är en ganska så vanlig tillvaro. Lite som det mesta andra, om ni frågar mig. Nåväl. Idag ska jag gå igenom lite vad för typ av tjänster som just mitt städföretag erbjuder. Detta har jag nämligen fått en hel del frågor om sedan jag talade om saken sist. Om ni, efter att jag gått igenom städföretagets tjänstereportoar fortsatt har frågor: Hör gärna av er i kommentarsfältet till inlägget. Jag mottager gärna frågor om allt som rör städföretaget. Eller ja, allt som ni undrar om gällande vad som helst egentligen. Det är bara att fråga på! Så, till tjänsterna. För att vara ett bra och väl anlitat städföretag behöver man bredd. Detta är min bestämda uppfattning och därför har jag och min partner byggt företaget på detta vis. Vi kan börja med den mest uppenbara tjänsten som vårt städföretag erbjuder: Nämligen regelbunden hemstädning. Vi kommer hem till folk och städar med jämna mellanrum. Hur jämna bestäms av kunden och vi kan leverera vår tjänst hur ofta eller hur sällan som helst. Detta är mycket populärt, både för barnfamiljer, singelhushåll, för äldre och för yngre. En heltäckande tjänst helt enkelt. Utöver detta så erbjuder vi naturligtvis en lång rad tjänster för företag. En stor del av vår verksamhet går ut på att leverera regelbunden kontorsstädning till organisationer runt om i hela staden. Vi arbetar både med stora och små företag, och tjänsten anpassas helt utefter kundens specifika behov. Dessutom levererar vi facility management. Det innebär i stora drag att vi säkerställer att det som kunderna behöver finns. Det kan handla om frukt en gång i veckan. Det kan handla om säkerställd renhet för de företag då detta är viktigt – exempelvis sjukhus och livsmedelsindustri. Vårt städföretag tar hand om rubbet, helt enkelt. Fler frågor om mitt städföretag? Ös på så svarar jag nästa vecka!

Inlägget kunde man tro skulle handla om hälsokontroll. Så är inte fallet, inte direkt i alla fall. Det kommer att angränsa till ämnet men jag känner att berätta om hälsokontroll är lite för privat – även för mig! Det kommer istället att handla om vägen till min hälsokontroll. Det var nämligen mycket som hände då. Först och främst ska jag nog klargöra att jag var lite nervös. Jag är inte hypokondriker men jag har sådana tendenser. Det var värre förr, det ska verkligen tilläggas. Ja, förr i världen kunde jag vara oerhört rädd för minsta lilla skit som hände mig. Hälsokontroll är läskigt eftersom en sådan syftar till att peka på just fel på mig själv. Så, nervös var jag när jag lämnade min port och gick iväg mot bussen. Ungefär 50 meter från porten mötte jag en granne som jag aldrig sett så långt bort från huset. ”Nej, men hej!” sa hon och ”Nej men hej!” svarade jag. Hon frågade hur läget var och vart jag var på väg i samma andetag. Jag sa att jag var på väg mot hälsokontroll. Då ska sägas att jag övervägde att just inte berätta om det. Hälsokontroll känns ju som sagt lite privat och kanske inte något jag vill att min 60-åriga granne ska känna till. ”Nämen vad spännande!” svarade hon något förvånande. Jag vet inte riktigt om jag skulle säga att en hälsokontroll är ”spännande”. Vad fan är det som är spännande med en sådan? Att man får veta om man klarar sig eller inte? Det är ju helt absurt. Jag spelade förstås med och sa ”Ja, jo. Det blir det ju verkligen. Jag går på hälsokontroll en gång om år..” ”Det gör jag med! Jajamensan, en hälsokontroll om året håller doktorn på stan” sa hon som om hon själv trodde att det rimmade. Hon var lite hysterisk, det ska sägas. Det finns lägen då jag, i sanning, uppskattat att tala med henne. På väg mot en hälsokontroll med lite smått ångest i bröstet var inte ett sådant läge. Inte alls faktiskt. Nej, nu ville jag bara vara ifred så jag skyllde på att bussen snart skulle komma och rusade iväg ner mot parken. Magkänslan var sådär, det ska verkligen erkännas. Hälsokontrollen kom närmare och med den kom också tankarna att bli mer intensiva och, tyvärr, även mörkare. Jag ska inte skylla detta på min granne men mitt samtal med henne hjälpte verkligen inte!

Historien jag började berätta för er igår är långt ifrån över. För att inte spilla tid i onödan kommer jag därför att dyka rakt in i berättelsen igen. Om ni missat vad detta handlar om så kan jag säga detta: Det är en saga om 4 män som fått i uppgift att städa ur ett dödsbo i Stockholm. De har gett sig ut för att leta rätt på huset i Stockholm där dödsboet ska finnas. Efter en lång färd i bilen börjar tålamodet tryta i bilen. Det är där vi hoppar in i berättelsen. ”Det finns inte en jävla möjlighet. Inte en chans att vi kommer till ett dödsbo i Stockholm längre. Vi har ju kört i över en timme. För fan, så himla stort är inte Stockholm och vem skulle ha ett dödsbo här ute? Det är ju helt dött” sa den Stefan, den minst tålmodiga i bilen. Jonas som körde bilen och som förmodligen var lugnast svarade lugnt och stilla att de skulle lyssna till GPS:en. Tydligen var de fortsatt i regionen. ”Vi städar ju dödsbo i Stockholm, eller hur? Titta på kartan så ser du att vi fortfarande är i området” sa han och pekade på mobiltelefonen. Just när det skedde så blinkade det till i skärmen på mobilen. Det blev grått för en sekund och bilden blev oskarp. Han tryckte till laddaren som satt i men efter 2 sekunder dog hela telefonen. ”Jävlar. Ja, ska vi hitta rätt och inte fel dödsbo i Stockholm så är det nog bäst att någon tar upp sin GPS.” sa Jonas när tålamodet började närma sig en nivå som de andra redan befann sig på. Han körde intill vägen och stannade. Det enda ljud som hördes, på väg till dödsboet i Stockholm, var bilens varningsblinkers. Det kändes nästan lite onödigt. De hade trots allt inte mött en bil på minst 15 minuter. Alla var överens. Det kändes konstigt att det faktiskt var ett dödsbo i Stockholm de sökte efter. Hur kunde det vara så ödsligt i något som fortsatt skulle tillhöra Sveriges huvudstad. Detta fick de inte ihop. Jonas tittade i backspegeln för att se om någon där bak kunde få upp kartan. Kartan som skulle leda dem till sagda dödsbo i Stockholm. När han tittade i spegeln såg han dock något annat som fångade hans uppmärksamhet. Någonting som rörde sig bakom bilen och sken upp av dess röda bromsljus.

Vi hoppar in i samma tema igen. Titeln på inlägget vittnar förstås om vad det ska handla om. VI har skaffat ett nytt plankbord och detta vill jag verkligen dela med mig av. Varför? För att vi är så satans nöjda med plankbordet. Förra gången ni hörde från mig så berättade jag om hur det gick till när vi beställde nämnda bord. Idag ska jag berätta om hur det gick till när jag först skulle bjuda in gäster att sitta runt vårt nya plankbord. Klassen hade inte träffats på över 15 års tid. Det är länge, mycket längre än det någonsin gått mellan att vi setts. Det skulle bli kul. Vi diskuterade i en Facebook-grupp om var vi skulle ha samlingen. Det fanns någon som anmälde sig som frivillig omedelbart. Denne någon var jag. Jag ville verkligen att de skulle se mitt nya plankbord. Det ska sägas att min gamla klass innehåller en hel del människor som lyckats bra i livet. De har köpt stora fina hus, många har flyttat utomlands och vissa driver företag. Pengar och lyx. Men plankbordet vi har köpt kan inte mäta sig med något av detta. Vi är så kopiöst nöjda och det vill vi att andra ska veta också. Så, jag bjöd alltså in hela min gamla klass – alla 25 – att komma hem till mig för en fest runt vårt nya, skräddarsydda plankbord. Hur ofta händer det förresten? Att alla tackar ja till en fest. Det har jag i alla fall aldrig varit med om förut. Jag väljer att tänka att det har med plankbordet att göra. Jag hade trots allt skickat en bild i gruppen innan. När gänget dök upp, i buss som sig bör, stod jag redo på trappan för att välkomna dem. ”Välkomna!” sa jag orimligt högt och det skakade om i grytan direkt. Det kramades och gräts lite på sina håll. Mina gamla klasskamrater tog sig in i huset och slog sig ner på olika platser. När jag välkomnat in Stefan, den siste att komma upp för trappan, stängde jag och gick in. ”Nej, nej, nej. Vi ska sitta ute vid plankbordet såklart.” sa jag. ”Ja, ja, ja det fina plankbordet ja. Det pratade vi om hela vägen hit. Det ska bli kul att se i verkligheten, verkligen!” svarade Lena och det gick en välmående rysning längs hela min ryggrad.  Vilken fantastisk klass egentligen. Och vilket fantastiskt plankbord.