Admin

Jag och mina 3 närmsta vänner har haft en tradition av söndagsmiddagar sedan tidernas begynnelse. Ja, det känns i alla fall som att det har pågått så länge. Det var Mikael som, efter en stökig lördag 1999, bjöd in oss till sig dagen efter. Tacos bjöd han på, vill jag minnas. Nästa söndag var det min tur. Sedan fortsatte den trevliga traditionen och vi har inte brutit den mer än 4-5 gånger genom åren. Under våra middagar brukar alla möjliga typer av samtalsämnen dyka upp. Ibland är det blodigt allvar och ibland är det så tramsigt att man nästan kan ifrågasätta vår nu ganska höga ålder. För några veckor sedan kom ett samtalsämne upp som vi inte, mig veterligen, har haft förut. Nämligen: Vem har det bästa jobbet? Det kan tyckas svårt att svara på eller att ens diskutera, men vi gjorde ett försök. Vi jobbar alla med olika saker. Jag är ekonom, en annan är snickare, en tredje är ingenjör och den fjärde jobbar med byggnadsställningar i Stockholm. Initialt kände jag att ingenjören borde haft god chans, inte minst tack vare lönen. Efter 2 timmars diskussion landade vi i att byggnadsställningar i Stockholm var det bästa jobbet man kunde ha. Jag ska vara ärlig och säga att Mats jobb, med just byggnadsställningar i Stockholm var det jag minst anade som första placering. Men så blev det, och jag tycker att det känns helt rimligt. Är ni inte övertygade ännu? Lyssna då på hans egen formulering: Han började med att lägga frågan om lycka på bordet. Hur definierar man lycka när det kommer till arbetslivet? ”Är jag lycklig när jag kommer till jobbet i Stockholm, som i mitt fall handlar om byggnadsställningar? Mitt svar är: Ja, det är jag. Jag trivs varje dag på mitt jobb. Inte för att jag nödvändigtvis älskar byggnadsställningar eller för den delen Stockholm. Utan för att jag känner att jag gör något jag är bra på. Jag känner att jag får visa vad jag går för som arbetsledare och som yrkesman i stort. Hur känner ni?”. Motiveringen var så bra att den skrämde slag på oss andra. Vi försökte oss på att svara och ingen av oss kunde väl riktigt säga att vi kände samma lycka som Mats. ”Det kanske är byggnadsställningar i Stockholm man skulle ägna sig åt då” sa jag och tog en klunk av vinet. ”Ja, vi anställer faktiskt just nu så det är bara att komma på intervju” svarade han. Faktum är att jag blev lite nyfiken..

Tänk att jag har hunnit bli 50 år gammal. Det känns helt och hållet helknasigt. Jag kan inte förstå att jag har blivit såhär gammal. Jag kan inte förstå var alla år har tagit vägen. Och vet ni vad som är bland det mest svindlande att tänka på? Jo, det är att detta har upplevts av alla människor genom alla tider som nått 50 år. Det är knappast någon som fyller 50 och tänker ”Jo, men det känns rimligt. Detta är en ålder jag känner mig hemma i”. Nej, vi känner oss aldrig äldre än 30 i huvudet – Det är min bestämda uppfattning. Nåväl, jag har i alla fall passerat 50-sträcket nu, och det känns blandat men mest tråkigt. Vad jag däremot har bestämt är att ägna några inlägg åt att berätta om mitt liv. Kanske inte ett tema som tilltalar jättemånga, men jag gör det mest av terapeutiska skäl. Ni får väl blunda om ni inte vill läsa helt enkelt. Mitt första inlägg, nämligen detta, tänkte jag ägna åt att skriva om den tid då jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm. ”Va?! Har du jobbat med fasadrenovering i Stockholm?” tänker vissa nu. Så ligger det till. När jag slutade gymnasiet hade jag några år då jag flackade omkring på arbetsmarknaden. Jag visste inte vartåt jag ville eller varifrån jag kom. Jag kunde inget och visste inget om vad jag ville göra, förutom att jag ville arbeta med kroppen. Fasadrenovering i Stockholm var lite av en slump. En kompis farsa drev en firma i centrala Stockholm som bland annat sysslade med fasadrenovering. Jag kom med en dag då de hade brist på folk. ”Förstör fan inget nu” var mer eller mindre min enda order. Jag gillade jobbet. Kände att fasadrenovering i Stockholm faktiskt skulle kunna vara något jag vigde mitt arbetsliv åt. I alla fall för en specifik period. Så blev det också. Jag arbetade med fasadrenovering av fasader i Stockholm under närmare 2 år innan jag letade mig vidare. Det var fina år. Jag minns det som en av de mest positiva perioderna i mitt liv. Många av de vänner jag fortfarande umgås med idag kommer från denna era. Nu var det över 25 år sedan jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm. Mycket vatten har flutit under broarna men jag kan fortfarande minnas glädjen jag (mestadels) kände.  Visst är det häftigt att ränderna aldrig riktigt går ur? Kan ni känna igen er?

Sedan jag flyttade in i min lilla etta på Skånegatan på Söder i Stockholm för 3 år sedan så är det en sak som har irriterat mig. Det är en pytteliten förening med en innergård som har extremt stor men helt outnyttjad potential. När jag köpte lägenheten minns jag att jag tänkte att detta säkerligen skulle vara någonting som man så småningom rustade upp. Årstiderna gick, men ingenting gjordes. Jag är själv alldeles för lat för att på något sätt leda kampen för innergårdsrenovering. Ser helst att andra tog tag i såna jobbiga saker, så kan jag ligga på soffan och tycka i min ensamhet. I vintras fick jag nog. Sommaren 2018 tillbringade jag på många andra innergårdar i stan. Och jag insåg då vilka otroliga fördelar man kan ha av att göra en upprustning av den lilla oasen. I februari ringde jag på hos ordföranden och meddelade att jag vill komma på mötena. Han såg förvånad ut, men gav mig tiden för nästa möte. ”Tisdag kl 14” sa den åldrade mannen. ”Bra!” sa jag och gick upp till mig. Jag filade på argument över helgen. Argumenten som skulle leda till innergårdsrenovering. Renovering som skulle ge mig den innergård jag ville ha. Så att jag kunde bjuda igen kompisar och visa upp hur jag bor för en gångs skull. Väl på mötet fann jag att jag var överlägset yngst. Utan någon som helst tvekan var det så. Föreningen bestod av 2 damer och 3 herrar. Ordföranden som jag några dagar tidigare ringt på hos satt på kortsidan, som sig bör. Hammaren låg bredvid hans läderblock. På whiteboarden stod ”Stämma 2018”, och följdes av en punktlista där ingen punkt ännu var ifylld. Jag hälsades välkommen och presenterade mig närmare för tanterna och gubbarna. Fick en mandelkubb och en kopp kaffe. Och sedan vågade jag ta upp mitt ärende. ”Innergårdsrenovering” sa jag och andades in.  ”Visste ni att en innergårdsrenovering kan höja värdet på alla våra bostäder med upp till 10%? Jag har undersökt saken och det har visat sig att många bostadsrätter i Stockholms innerstad går upp i värde om innergården är i toppskick. Och det är just vad jag vill att vi ska ha. Vi ska göra en innergårdsrenovering för att ha den absolut bästa innergården på Söder, i hela Stockholm! Den har en enorm potential och jag är övertygad om att vi skulle kunna göra mycket om vi bara lade manken till. Dessutom så…” Ordföranden höjde handen försiktigt och hostade lätt. Jag var lite andfådd och förvånad över mitt eget mod. ”Ja?” flåsade jag.”Förlåt att jag avbryter. Men innan du anstränger dig i onödan vill jag att du ska veta att innergårdsrenovering redan är en av dagens punkter. Vi har klubbat igenom det beslutet och renoveringen börjar redan i april. Läste du inte brevet som jag lade i ditt brevinkast igår?”