Uncategorized

Jag och mina 3 närmsta vänner har haft en tradition av söndagsmiddagar sedan tidernas begynnelse. Ja, det känns i alla fall som att det har pågått så länge. Det var Mikael som, efter en stökig lördag 1999, bjöd in oss till sig dagen efter. Tacos bjöd han på, vill jag minnas. Nästa söndag var det min tur. Sedan fortsatte den trevliga traditionen och vi har inte brutit den mer än 4-5 gånger genom åren. Under våra middagar brukar alla möjliga typer av samtalsämnen dyka upp. Ibland är det blodigt allvar och ibland är det så tramsigt att man nästan kan ifrågasätta vår nu ganska höga ålder. För några veckor sedan kom ett samtalsämne upp som vi inte, mig veterligen, har haft förut. Nämligen: Vem har det bästa jobbet? Det kan tyckas svårt att svara på eller att ens diskutera, men vi gjorde ett försök. Vi jobbar alla med olika saker. Jag är ekonom, en annan är snickare, en tredje är ingenjör och den fjärde jobbar med byggnadsställningar i Stockholm. Initialt kände jag att ingenjören borde haft god chans, inte minst tack vare lönen. Efter 2 timmars diskussion landade vi i att byggnadsställningar i Stockholm var det bästa jobbet man kunde ha. Jag ska vara ärlig och säga att Mats jobb, med just byggnadsställningar i Stockholm var det jag minst anade som första placering. Men så blev det, och jag tycker att det känns helt rimligt. Är ni inte övertygade ännu? Lyssna då på hans egen formulering: Han började med att lägga frågan om lycka på bordet. Hur definierar man lycka när det kommer till arbetslivet? ”Är jag lycklig när jag kommer till jobbet i Stockholm, som i mitt fall handlar om byggnadsställningar? Mitt svar är: Ja, det är jag. Jag trivs varje dag på mitt jobb. Inte för att jag nödvändigtvis älskar byggnadsställningar eller för den delen Stockholm. Utan för att jag känner att jag gör något jag är bra på. Jag känner att jag får visa vad jag går för som arbetsledare och som yrkesman i stort. Hur känner ni?”. Motiveringen var så bra att den skrämde slag på oss andra. Vi försökte oss på att svara och ingen av oss kunde väl riktigt säga att vi kände samma lycka som Mats. ”Det kanske är byggnadsställningar i Stockholm man skulle ägna sig åt då” sa jag och tog en klunk av vinet. ”Ja, vi anställer faktiskt just nu så det är bara att komma på intervju” svarade han. Faktum är att jag blev lite nyfiken..

Tänk att jag har hunnit bli 50 år gammal. Det känns helt och hållet helknasigt. Jag kan inte förstå att jag har blivit såhär gammal. Jag kan inte förstå var alla år har tagit vägen. Och vet ni vad som är bland det mest svindlande att tänka på? Jo, det är att detta har upplevts av alla människor genom alla tider som nått 50 år. Det är knappast någon som fyller 50 och tänker ”Jo, men det känns rimligt. Detta är en ålder jag känner mig hemma i”. Nej, vi känner oss aldrig äldre än 30 i huvudet – Det är min bestämda uppfattning. Nåväl, jag har i alla fall passerat 50-sträcket nu, och det känns blandat men mest tråkigt. Vad jag däremot har bestämt är att ägna några inlägg åt att berätta om mitt liv. Kanske inte ett tema som tilltalar jättemånga, men jag gör det mest av terapeutiska skäl. Ni får väl blunda om ni inte vill läsa helt enkelt. Mitt första inlägg, nämligen detta, tänkte jag ägna åt att skriva om den tid då jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm. ”Va?! Har du jobbat med fasadrenovering i Stockholm?” tänker vissa nu. Så ligger det till. När jag slutade gymnasiet hade jag några år då jag flackade omkring på arbetsmarknaden. Jag visste inte vartåt jag ville eller varifrån jag kom. Jag kunde inget och visste inget om vad jag ville göra, förutom att jag ville arbeta med kroppen. Fasadrenovering i Stockholm var lite av en slump. En kompis farsa drev en firma i centrala Stockholm som bland annat sysslade med fasadrenovering. Jag kom med en dag då de hade brist på folk. ”Förstör fan inget nu” var mer eller mindre min enda order. Jag gillade jobbet. Kände att fasadrenovering i Stockholm faktiskt skulle kunna vara något jag vigde mitt arbetsliv åt. I alla fall för en specifik period. Så blev det också. Jag arbetade med fasadrenovering av fasader i Stockholm under närmare 2 år innan jag letade mig vidare. Det var fina år. Jag minns det som en av de mest positiva perioderna i mitt liv. Många av de vänner jag fortfarande umgås med idag kommer från denna era. Nu var det över 25 år sedan jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm. Mycket vatten har flutit under broarna men jag kan fortfarande minnas glädjen jag (mestadels) kände.  Visst är det häftigt att ränderna aldrig riktigt går ur? Kan ni känna igen er?

Sedan jag flyttade in i min lilla etta på Skånegatan på Söder i Stockholm för 3 år sedan så är det en sak som har irriterat mig. Det är en pytteliten förening med en innergård som har extremt stor men helt outnyttjad potential. När jag köpte lägenheten minns jag att jag tänkte att detta säkerligen skulle vara någonting som man så småningom rustade upp. Årstiderna gick, men ingenting gjordes. Jag är själv alldeles för lat för att på något sätt leda kampen för innergårdsrenovering. Ser helst att andra tog tag i såna jobbiga saker, så kan jag ligga på soffan och tycka i min ensamhet. I vintras fick jag nog. Sommaren 2018 tillbringade jag på många andra innergårdar i stan. Och jag insåg då vilka otroliga fördelar man kan ha av att göra en upprustning av den lilla oasen. I februari ringde jag på hos ordföranden och meddelade att jag vill komma på mötena. Han såg förvånad ut, men gav mig tiden för nästa möte. ”Tisdag kl 14” sa den åldrade mannen. ”Bra!” sa jag och gick upp till mig. Jag filade på argument över helgen. Argumenten som skulle leda till innergårdsrenovering. Renovering som skulle ge mig den innergård jag ville ha. Så att jag kunde bjuda igen kompisar och visa upp hur jag bor för en gångs skull. Väl på mötet fann jag att jag var överlägset yngst. Utan någon som helst tvekan var det så. Föreningen bestod av 2 damer och 3 herrar. Ordföranden som jag några dagar tidigare ringt på hos satt på kortsidan, som sig bör. Hammaren låg bredvid hans läderblock. På whiteboarden stod ”Stämma 2018”, och följdes av en punktlista där ingen punkt ännu var ifylld. Jag hälsades välkommen och presenterade mig närmare för tanterna och gubbarna. Fick en mandelkubb och en kopp kaffe. Och sedan vågade jag ta upp mitt ärende. ”Innergårdsrenovering” sa jag och andades in.  ”Visste ni att en innergårdsrenovering kan höja värdet på alla våra bostäder med upp till 10%? Jag har undersökt saken och det har visat sig att många bostadsrätter i Stockholms innerstad går upp i värde om innergården är i toppskick. Och det är just vad jag vill att vi ska ha. Vi ska göra en innergårdsrenovering för att ha den absolut bästa innergården på Söder, i hela Stockholm! Den har en enorm potential och jag är övertygad om att vi skulle kunna göra mycket om vi bara lade manken till. Dessutom så…” Ordföranden höjde handen försiktigt och hostade lätt. Jag var lite andfådd och förvånad över mitt eget mod. ”Ja?” flåsade jag.”Förlåt att jag avbryter. Men innan du anstränger dig i onödan vill jag att du ska veta att innergårdsrenovering redan är en av dagens punkter. Vi har klubbat igenom det beslutet och renoveringen börjar redan i april. Läste du inte brevet som jag lade i ditt brevinkast igår?”

Jag älskar när ni uppskattar vad jag skriver om. Det är ingen överdrift. Jag verkligen älskar att få era kommentarer och att få höra era tankar om vad jag skriver om. Det är spännande, det är utvecklande. Det är därför jag tycker att en blogg, som den här, ska vara ett rum för dialog snarare än en megafon för mig. Stort tack alla fina människor där ute för era värmande ord. Förra gången ni hörde från mig berättade jag om min närmast osannolikt pepp inför Black Week. Ni som har följt mig i några år vet att detta är min favoritvecka på året. Ni brukar få stå ut med ett eller ett par av de här inläggen när det närmar sig. Hur som helst, förra veckans inlägg bestod av en redogörelse för det jag investerat i under Black Week. Jag gick från år 2011 och framåt och berättade om mina allra främsta kap. Jag berättade visserligen inte om de dåliga inköpen, men det kan vi ta en annan gång. Så, förra veckan slutade vi på 2015. Därför är det inte mer än rätt att jag fortsätter på året därpå: 2016 – Soffan I jämförelse med de andra sakerna jag har köpt under Black Week är detta tveklöst den som väger mest. Det är dessutom den sak som kostat mest, trots den oerhört generösa rabatt jag fick av företaget. Den otroligt snygga och nästan löjligt sköna soffan som jag och min partner köpte då har vi kvar. Vi njuter av den varje dag. 2017 – Träningskläder och träningsutrustning Jag hade bestämt mig för att börja träna. Detta var visserligen runt millennieskiftet så det tog några Black Week innan jag fick tummen ur. Det var 2017 års Black Week då jag bestämde mig – Nu var det nog, nu var det dags. Slut på ursäkter och undanflykter och alla andra synonymer som betyder samma sak! Jag köpte löparkläder, spinningskor, lösa vikter och en jävla massa annat. Blev det fullt hemma? – JA! Tyckte min partner om det? – NEJ! 2018 – Pianot Ja, alltså inget äkta piano, men så nära som man kan komma. Detta piano var av märket Yamaha och det var startskottet för min pianoperiod. Jag hade gett mig fan på att lära mig, och efter ett halvår var jag faktiskt ganska hyfsat. Vill ni höra? Jag kan i så fall lägga upp ett klipp! Detta var hur som helst inköpet under 2018 års Black Week. Jag återkommer med fler tips snart. Kram på er!

Nyligen firade jag 10 år som utförare av fasadrenovering. Ingen superstor grej att fira kanske, men det kändes ändå bra att blicka tillbaka, och därför gjorde jag det. Jag firade 10-årsdagen med att bjuda mina kära arbetskompisar på tårta. Det uppskattades, inte minst eftersom jag hade bett konditorn använda en bild från min första julfest med företaget. På Bilden syns jag med party-hatt, sovandes med kollegorna runt omkring. Jag bjuder på den. 10 år med fasadrenovering, som sagt. Tiden går, som ni alla känner till. Aldrig har detta varit så tydligt som under dessa år. Det känns som igår som jag klev in på företaget för första gången. Jag minns när jag sa att jag skulle arbeta med fasadrenovering till mina föräldrar. Jag bodde fortfarande hemma, och jag visste att de hade väntat sig något annat. Anledningen till att jag tog jobbet med fasadrenovering var för att min kompis Erik jobbade där. Hans pappa Roger drev hela firman. Erik slutade efter bara 8 månader på stället, men jag blev kvar. År ut och år in. Tick tack och så vidare – Och vips så hade jag sysslat med fasadrenovering i 10 år. Det känns helt galet. Nu tänkte jag dela in mina tio år i branschen i 4 olika perioder, och berätta hur jag upplevde dessa. Det är ingen som har bett om att få höra om mitt jobb inom fasadrenovering, så då får jag ta mig friheten att berätta själv.  Första 2 åren Jag var inte uttråkad men heller inte golvad av tillfredsställelse. När Erik slutade funderade jag ändå på att göra detsamma. Det var en tung period att arbeta med fasadrenovering. Lönen var ganska låg, eftersom jag fortsatt var nybörjare. Jag är glad att jag stannade med tanke på vad som komma skulle. År 3 till 5 Vanorna med fasadrenoveringen började sitta. Jag kände att jag gjorde ett bättre och bättre jobb. Två personer hade anställts efter mig, och därför var jag inte färskingen längre. Det är en oerhört viktig aspekt av att bli del av en grupp. Vår firma fick mer förtroende för arbeten inom fasadrenovering och jag fick högre lön, inte minst. År 6 till 8 Vi anställde en kille för några år sedan som, vid första anblick, kändes ganska blyg och harmlös. Han sa inte så mycket under sina första 6 månader på firman men han skötte fasadrenoveringen bra. Efter ett tag märke jag att han delade mitt intresse för hockey. Resten är historia och jag och Erik #2, som jag kallar honom, är idag bästa vänner.  Nutid Det finns alltid behov av fasadrenovering, och vi får förtroende för allt fler varje år. Jag har dessutom gått och blivit chef. En roll som jag uppskattar och som jag hoppas att andra uppskattar mig för. 10 år går fort, vare sig man sysslar med fasadrenovering eller ej. Ta vara på tiden! Vi hörs!

Det börjar närma sig fyra år sedan jag och min fru tog över morsans och farsans gamla kåk i Huddinge. Vi flyttade in där när jag var 10 år, vilket innebär att vi haft huset i familjen i över 50 år. Båda mina föräldrar har varit duktiga på att se till huset så att det har förblivit fint och fräscht. Mamma var självutnämnd till världshistoriens bästa städare, och farsan var en riktig snickargubbe med krut i. Han byggde om kök, badrum, tak, fönster. En gång när jag var 17 byggde han till och med på en våning på huset. Så att ta över huset var ingen större match. En ommålning i sovrummet var det enda som min fru krävde. Om man bortser från att garaget måste ha varit ett av Stockholms slitnaste, och att behovet av garagerenovering var akut. Ja, jag kan känna mig lite smått naiv när jag inte tidigare insett behovet av att även renovera den delen av huset. Det hade helt fallit bort i tanken. Farsan hade sin gamla Volvo från 1960 ståendes där. Biljäveln åkte aldrig någonstans och den var omringad av bråte. Det visade sig att gubben aldrig någonsin tagit hjälp av något företag som sysslade med just garagerenovering i Stockholm. Hur kunde jag missa det? Men nu var det dags. Efter att alla gamla skidor, jackor, trädgårdsredskap, flyttkartonger och annan skit var borta. Efter att vi baxat ut PV:n på garageuppfarten. Efter att jag fått se allt mögel, alla fuktskador och alla sprickor. Då tog jag upp telefonen och ringde till en firma som förser stockholmarna med garagerenoveringar. Jag blev mycket väl bemött av tjejen som svarade. Hon frågade vad garaget hade för övergripande behov och gav, utifrån svaret, ett hum om vad det kunde kosta och vilken tid det skulle ta. Hon bokade sedan ett kostnadsfritt möte åt mig med ”en av Stockholms bästa garagerenoverare”. Och det lät ju såklart bra. Han dök upp vid vår dörr redan förmiddagen därpå. Jag bjöd på kaffe och öppnade garageporten så att han kunde ta en titt på eländet. Han stod tyst en stund, tog en stor klunk av kaffet och sa sedan ”Jo, men det här ska ordna sig ska du se!”. Vi var i trygga händer.

För ett tag sedan skrev jag, i den här bloggen, om mitt arbete inom catering i Uppsala. Jag hade inte räknat med något större genomslag på grund av det, men ämnet visade sig intressera många av er. Jag har fått massvis med frågor om just catering i Uppsala efter min text. Det är tacksamt av två olika anledningar: 1) Eftersom det är ämnet som jag kan bäst av alla jag skriver om. 2) Eftersom det ger mig en bättre och tydligare bild om er, kära läsare, som målgrupp. Jag tänkte ta tillfället i akt och skriva ytterligare ett inlägg på temat catering i Uppsala. Hoppas att ni kommer att tycka att detta är lika intressant, eller till och med mer intressant, än det förra! Jag nämnde sist hur jag börjar bli mer och mer varm i kläderna när det kommer till mitt jobb. I början var varje nytt uppdrag för mig som event-fixare en enorm utmaning. Nu går det lättare och lättare. Jag ska berätta om en av de senaste gångerna som jag har ordnat catering i Uppsala med tillhörande tillställning. Storföretaget från Japan på Sverigebesök Jag får av sekretesskäl inte uppge varken vilket det japanska bolaget eller det svenska företaget är. Men den här tillställningen handlade om ett eventuellt uppköp av ett svenskt bolag inom tekniksektorn. De bad mitt företag i Uppsala att leverera catering och fest passande för just detta syfte. Det svenska företagets framtid hängde på många sätt på denna affär. Jag ansåg mig ha två val. Antingen gå åt det globala hållet och leverera mat från olika världsdelar för att ge intrycket av global samhörighet. Det andra alternativet var att köra stenhårt på det inhemska köket. Jag valde det senare alternativet. Detta evenemang och denna catering i Uppsala skulle gå i svenskt tema. Så fick det bli, och vilken succé det blev! Jag tog kontakt med en av de bästa och mest välrenommerade firmorna inom catering i Uppsala och beskrev läget. De sa att de hade en meny med typiskt svensk mat, men meddelade att de skulle ge något extra. Det gjorde de, minst sagt. De japanska besökarna blev otroligt nöjda. Det visade sig att de aldrig hade hört talat om smörgåstårta, men det blev festens högtid. Särskilt den av de tre varianterna som innehöll rostbiff. Även gubbröran var vida uppskattat. … För att inte tala om snapsen.

Mamma och pappa har bott i sitt hus i över 60 års tid. Det är hissnande att tänka sig. 60 år i samma kåk. 60 år i den villa som jag och mina syskon föddes och växte upp i. De har bott där när jag flyttade efter att jag tog studenten. De bodde där när jag var ute och reste och prövade att bo på andra sidan jorden i omgångar. När jag pluggade, när jag fick jobb, när jag skaffade partner. När vi två valde att skaffa vårt första barn, och andra barn, och tredje barn. När det äldsta barnet skaffade barn. Ett barn som nu är 16 år (vilket i sig känns helt bisarrt!). Under alla dessa år så har mamma och pappa vankat av och an i den där kåken, och de gör det än. Någonstans visste jag och mina syskon att vi skulle få utmaningar när de blev äldre, och mycket riktigt. De är båda 90 år gamla och vi har utsett olika hjälp-områden. Själv har jag fått trädgårdsarbete och hjälp med stopp i avloppet. Stopp i avloppet kanske inte låter särskilt dramatiskt, men tro mig: det innebär mer jobb än man kan tro. Jag glömde förstås att nämna att huset fyller 100 år i år. Rören och avloppen har inte bytts på 50 år. Det innebär en hel del stopp i avloppet, kan jag meddela. Ibland känns det som att det är det enda jag gör. Telefonsamtalen från mamma kan komma precis när som helst på dygnet. För några veckor sedan ringde det klockan 2 på natten. Efter att ha oroat ihjäl mig för både föräldrar, barn och barnbarn i några sekunder lyfte jag luren.  ”Jaha, nu var det stopp i avloppet igen. Jag försökte med varmvatten som du sa men det går inte för det verkar som…” ”…jag kommer” sa jag och lade på luren. Hur kan det vara möjligt att få så mycket stopp i avloppen? Hur bär de sig åt egentligen? Under det senaste halvåret har jag varit där säkert 10–15 gånger. Det är stopp i avloppen i köket, i toaletten, i duschen, i badkaret. Det är till och med stopp i avloppet i källaren, där de inte har satt sin fot på 6 år. HUR är det möjligt? Som present på 100-årsfirandet av huset valde jag att kontakta proffs på stopp i avloppet. De lovade att komma redan nästa vecka. Håll tummarna för att det går vägen! Jag orkar snart inte längre!

Slumpen – Den slutar verkligen aldrig att förvåna. Den förvånar nästan så ofta att jag börjar fundera på om slumpen inträffar oftare än den inte inträffar. I så fall borde man nästan fråga sig om den verkligen borde kallas för slump. Det känns snarare rimligt att kalla den för Regelbundenheten eller något. ”Jaså du heter också Jonas? Vilken regelbundenhet” kunde man säga. Nyligen hände det igen, slumpen eller regelbundenheten slog till. Det började med att jag stod och väntade på thaimat utanför min thaikiosk. På parkeringen ca 30 meter bort stod en arbetsbil. ”Markiser i Stockholm” stod det stort på sidan. Jag tänkte hur ovanligt det måste vara. Killen eller tjejen som körde bilen arbetar alltså med markiser i Stockholm. Inte som lärare eller vägarbetare eller byggarbetare eller något annat vanligt. Hens lott i livet hade landat på markiser i Stockholm, och så var det med den saken. Jag tänkte inte mer på varken bilen eller på markiser i Stockholm, utan tog med maten och gick hem. På kvällen när min flickvän kom hem från jobbet hade hon ett förslag. På lördag skulle vi träffa hennes kompis Lena och hennes nya pojkvän. En snubbe som tydligen sysslade med markiser i Stockholm. Ja, ni ser ju. Slump eller regelbundenhet, vad säger ni? Jag berättade för henne att jag hade tänkt just på markiser i Stockholm och folk som jobbar med det idag. Hon berättade då att han tydligen ofta lunchar på samma thaihak som jag gör. Jag frågade om han hade gjort det även idag. Hon skickade ett sms till Lena med nästan orimligt hög iver. Svaret kom efter 4,3 sekunder. Ja, han hade ätit där idag, runt kl 11.30. Killen som arbetade med markiser i Stockholm hade alltså stått bredvid mig när jag väntade på maten. Han som jag inte visste någonting om. Han vars arbete med markiser i Stockholm jag fram till denna dag knappt kände till fanns. Han och jag ska nu sitta vid samma bord och äta middag med våra respektive på lördag. Har ni bestämt er? Handlar detta om slumpen eller om regelbundenheten? Jag slår vad om att den dagen som jag stämplar ut så kommer det vara för att en markis i Stockholm har trillat ner i skallen på mig. Eller kanske är det bra att det finns just proffs på markiser i Stockholm så att sådana olyckor inte inträffar. Spekulationer.

Kära läsare. Nu är det dags för mitt första inlägg på över tre månader. På grund av olika privata angelägenheter har jag varit tvungen att ta en paus. Men pausen är nu över, och jag är glad att vara tillbaka! Förra gången ni hörde från mig så gav jag mig i kast att beskriva tekniken bakom dammsugaren, och hur den förändrat samhället i grunden. Den här gången ska jag ge mig på ett annat paradigmskifte inom industri och samhälle. Nämligen då värmepumparna tog sin in på marknaden. Nu kör vi. Värmepumpar Det finns lagrad solenergi lite överallt – I luften, vattnet, berggrunden och i marken. Med värmepumpar kan man utvinna värmen ur källan. Vissa pumpar kramar ur värmen som finns i luften runt om oss. Andra värmepumpar utvinner värme på 100–200 meters djup. Även om olika värmepumpar fungerar på olika sätt så är principen densamma i alla lösningar. Värmen tas från ett ställe, komprimeras och leds till ett annat. Utvinningen av bergvärme är ett bra exempel för att illustrera hur processen går till. Man placerar en dubbelvikt slang ner i det borrade hålet. Genom slangen strömmar en vätska som är expert på en specifik sak: Att samla värme. När vätskan dragit åt sig värmen i djupet stiger den mot ytan igen. Raka vägen upp i värmepumpen där nästa del av värmeutvinnar-processen pågår. Värmen förångas, komprimeras och går tillslut ut i fastighetens elementsystem och du slipper frysa. Smart va? Historia Värmepumpar har blivit otroligt vanliga i folks hem under de senaste decennierna. Men faktum är att tekniken har varit påtänkt betydligt längre än så. Det handlar alltså om att ta värme från en yta och flytta till en annan. Det kan användas både för att kyla ner (som med ett kylskåp) och värma upp (som med en värmepump till hemmet). Första gången som tekniken användes för att kyla ner ska ha varit redan 1834. Det skulle sedan dröja över 110 år innan Sverige fick se sin första riktiga värmepump.  När oljepriset steg under 1970-talet ökade människors intresse för att hitta alternativa värmetekniker. Samtidigt växte miljörörelsen och medvetenheten kring klimatfrågor, vilket pushade forskningen ytterligare. Kommande årtionden ökade förekomsten av värmepumpar i Sverige exponentiellt. I mitten av 2010-talet hade 400 000 värmepumpar installerats i svenska fastigheter. Om takten fortsätter öka på samma sätt som den gjort hittills når vi säkerligen en halv miljon inom inte alltför lång tid.