Uncategorized

Inlägget kunde man tro skulle handla om hälsokontroll. Så är inte fallet, inte direkt i alla fall. Det kommer att angränsa till ämnet men jag känner att berätta om hälsokontroll är lite för privat – även för mig! Det kommer istället att handla om vägen till min hälsokontroll. Det var nämligen mycket som hände då. Först och främst ska jag nog klargöra att jag var lite nervös. Jag är inte hypokondriker men jag har sådana tendenser. Det var värre förr, det ska verkligen tilläggas. Ja, förr i världen kunde jag vara oerhört rädd för minsta lilla skit som hände mig. Hälsokontroll är läskigt eftersom en sådan syftar till att peka på just fel på mig själv. Så, nervös var jag när jag lämnade min port och gick iväg mot bussen. Ungefär 50 meter från porten mötte jag en granne som jag aldrig sett så långt bort från huset. ”Nej, men hej!” sa hon och ”Nej men hej!” svarade jag. Hon frågade hur läget var och vart jag var på väg i samma andetag. Jag sa att jag var på väg mot hälsokontroll. Då ska sägas att jag övervägde att just inte berätta om det. Hälsokontroll känns ju som sagt lite privat och kanske inte något jag vill att min 60-åriga granne ska känna till. ”Nämen vad spännande!” svarade hon något förvånande. Jag vet inte riktigt om jag skulle säga att en hälsokontroll är ”spännande”. Vad fan är det som är spännande med en sådan? Att man får veta om man klarar sig eller inte? Det är ju helt absurt. Jag spelade förstås med och sa ”Ja, jo. Det blir det ju verkligen. Jag går på hälsokontroll en gång om år..” ”Det gör jag med! Jajamensan, en hälsokontroll om året håller doktorn på stan” sa hon som om hon själv trodde att det rimmade. Hon var lite hysterisk, det ska sägas. Det finns lägen då jag, i sanning, uppskattat att tala med henne. På väg mot en hälsokontroll med lite smått ångest i bröstet var inte ett sådant läge. Inte alls faktiskt. Nej, nu ville jag bara vara ifred så jag skyllde på att bussen snart skulle komma och rusade iväg ner mot parken. Magkänslan var sådär, det ska verkligen erkännas. Hälsokontrollen kom närmare och med den kom också tankarna att bli mer intensiva och, tyvärr, även mörkare. Jag ska inte skylla detta på min granne men mitt samtal med henne hjälpte verkligen inte!

Historien jag började berätta för er igår är långt ifrån över. För att inte spilla tid i onödan kommer jag därför att dyka rakt in i berättelsen igen. Om ni missat vad detta handlar om så kan jag säga detta: Det är en saga om 4 män som fått i uppgift att städa ur ett dödsbo i Stockholm. De har gett sig ut för att leta rätt på huset i Stockholm där dödsboet ska finnas. Efter en lång färd i bilen börjar tålamodet tryta i bilen. Det är där vi hoppar in i berättelsen. ”Det finns inte en jävla möjlighet. Inte en chans att vi kommer till ett dödsbo i Stockholm längre. Vi har ju kört i över en timme. För fan, så himla stort är inte Stockholm och vem skulle ha ett dödsbo här ute? Det är ju helt dött” sa den Stefan, den minst tålmodiga i bilen. Jonas som körde bilen och som förmodligen var lugnast svarade lugnt och stilla att de skulle lyssna till GPS:en. Tydligen var de fortsatt i regionen. ”Vi städar ju dödsbo i Stockholm, eller hur? Titta på kartan så ser du att vi fortfarande är i området” sa han och pekade på mobiltelefonen. Just när det skedde så blinkade det till i skärmen på mobilen. Det blev grått för en sekund och bilden blev oskarp. Han tryckte till laddaren som satt i men efter 2 sekunder dog hela telefonen. ”Jävlar. Ja, ska vi hitta rätt och inte fel dödsbo i Stockholm så är det nog bäst att någon tar upp sin GPS.” sa Jonas när tålamodet började närma sig en nivå som de andra redan befann sig på. Han körde intill vägen och stannade. Det enda ljud som hördes, på väg till dödsboet i Stockholm, var bilens varningsblinkers. Det kändes nästan lite onödigt. De hade trots allt inte mött en bil på minst 15 minuter. Alla var överens. Det kändes konstigt att det faktiskt var ett dödsbo i Stockholm de sökte efter. Hur kunde det vara så ödsligt i något som fortsatt skulle tillhöra Sveriges huvudstad. Detta fick de inte ihop. Jonas tittade i backspegeln för att se om någon där bak kunde få upp kartan. Kartan som skulle leda dem till sagda dödsbo i Stockholm. När han tittade i spegeln såg han dock något annat som fångade hans uppmärksamhet. Någonting som rörde sig bakom bilen och sken upp av dess röda bromsljus.

Vi hoppar in i samma tema igen. Titeln på inlägget vittnar förstås om vad det ska handla om. VI har skaffat ett nytt plankbord och detta vill jag verkligen dela med mig av. Varför? För att vi är så satans nöjda med plankbordet. Förra gången ni hörde från mig så berättade jag om hur det gick till när vi beställde nämnda bord. Idag ska jag berätta om hur det gick till när jag först skulle bjuda in gäster att sitta runt vårt nya plankbord. Klassen hade inte träffats på över 15 års tid. Det är länge, mycket längre än det någonsin gått mellan att vi setts. Det skulle bli kul. Vi diskuterade i en Facebook-grupp om var vi skulle ha samlingen. Det fanns någon som anmälde sig som frivillig omedelbart. Denne någon var jag. Jag ville verkligen att de skulle se mitt nya plankbord. Det ska sägas att min gamla klass innehåller en hel del människor som lyckats bra i livet. De har köpt stora fina hus, många har flyttat utomlands och vissa driver företag. Pengar och lyx. Men plankbordet vi har köpt kan inte mäta sig med något av detta. Vi är så kopiöst nöjda och det vill vi att andra ska veta också. Så, jag bjöd alltså in hela min gamla klass – alla 25 – att komma hem till mig för en fest runt vårt nya, skräddarsydda plankbord. Hur ofta händer det förresten? Att alla tackar ja till en fest. Det har jag i alla fall aldrig varit med om förut. Jag väljer att tänka att det har med plankbordet att göra. Jag hade trots allt skickat en bild i gruppen innan. När gänget dök upp, i buss som sig bör, stod jag redo på trappan för att välkomna dem. ”Välkomna!” sa jag orimligt högt och det skakade om i grytan direkt. Det kramades och gräts lite på sina håll. Mina gamla klasskamrater tog sig in i huset och slog sig ner på olika platser. När jag välkomnat in Stefan, den siste att komma upp för trappan, stängde jag och gick in. ”Nej, nej, nej. Vi ska sitta ute vid plankbordet såklart.” sa jag. ”Ja, ja, ja det fina plankbordet ja. Det pratade vi om hela vägen hit. Det ska bli kul att se i verkligheten, verkligen!” svarade Lena och det gick en välmående rysning längs hela min ryggrad.  Vilken fantastisk klass egentligen. Och vilket fantastiskt plankbord.

I min familj tycker vi väldigt olika om barndans. Jag ska beskriva hur detta uttrycker sig. Först och främst ska jag nämna bakgrunden en aning, så att ni får ett grepp om vad jag snackar om: Så, jag och min hustru har tre barn, varav två av dem är i rätt ålder för att syssla med det som kallas för barndans. Det är himla roligt. Ja, i alla fall om ni frågar några av oss. Skulle ni råka fråga andra om vad de tycker om barndans så skulle det låta annorlunda. Våra två äldsta barn har nu börjat med barndans. Jag tillhör det lag i familjen som är glada över att det blivit såhär. Nu kommer jag att beskriva våra olika inställningar till barndans, en person i taget. Låt oss börja med min fru. Hon är skeptiskt till barndansen. Delvis beror detta på att det är längre avstånd mellan hennes jobb och den aktivitet barnen sysslar med. Det blir längre till barndansen än det var till gymnastiken. Förutom detta så tror jag att det finns lite affektion inblandat. Hon är nämligen gammal proffsgymnast. Att de nu har börjat med barndans innebär att gymnastiken har fått konkurrens. Detta är bara mina spekulationer men de stämmer alldeles säkert. Vi går vidare till vår äldste och barndansens nya stjärna: Stellan. Stellan är förtjust i dans. Så har det varit så länge han har kunnat stå upp. Nästan innan det. Musiken har alltid flödat genom honom och att han skulle vara glad i barndans är lika väntat som.. Ja, som något annat väldigt väntat. Han älskar skiten, rent utsagt. Detta är något som gör mig väldigt glad. Ilsa är inte så gammal än, men hon försöker. Detta gäller inte bara barndans utan med allt hon tar sig för. Hon gillar att åka till dansen, det ser man på henne. Frågan är bara hur mycket det handlar om barndans och hur mycket det bara handlar om att hon vill komma ut och göra saker. Det är inte alltid lätt att veta skillnaden. Jag är nöjd när hon är nöjd, i alla fall. Vi avslutar med mig. Jag älskar att barnen har börjat hålla på med barndans. Varför? Det finns två förklaringar som helt och hållet går i klinch med min frus aspekter. 1) Det är närmare från mitt jobb till barndansen. 2) Jag är f.d. svensk mästare i dans och därför älskar jag att mina barn ser ut att vilja föra arvet vidare. Frågor? Ös på i kommentarsfältet!

Jag har sysslat med psykisk ohälsa under stora delar av mitt liv. Om man nu ens kan säga att man sysslat med det. Det är i alla fall så jag ser det. Jag ser det inte riktigt som att jag ”drabbats”. Detta eftersom jag under dessa perioder inte gjorde något åt min psykiska ohälsa. Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag vet att det är svårt att tänka på att göra något åt det när man är i mitten av det. Å andra sidan kan jag inte nog poängtera hur viktigt detta är. Jag kommer att ägna denna text å att dela med mig av de främsta insikter om min psykiska ohälsa. Hur det var, vad det gjorde med mig och hur jag tillslut lyckades ta mig ut på andra sidan. Psykisk ohälsa har många ansikten. För mig har det varit 3 olika. Det första infann sig då jag gick i gymnasiet. Jag märkte att människor runt omkring mig var väldigt glada. De såg ljust på framtiden. De sa saker som att de längtade till dess att skolan var slut. Att kasta sig ut i världen, testa nya saker, skaffa jobb, tjäna pengar. Jag kände inget av det. Jag hade en oerhörd ångest över detta. Mina föräldrar sa att jag bara var nervös men jag kände att det var något annat. Psykisk ohälsa blev ett begrepp jag bekantade mig med där och då. Det var nämligen det jag kom att lida av under ett par år. Nästa runda blev hypokondri-eran, som jag kallar den. Jag anade att jag var sjuk varje vaken minut på dygnet. Egentligen också under nätterna. Denna psykiska ohälsa är väldigt jobbig. Det är jag övertygad om att alla de som lidit av den kan intyga. Det är inget kul att ständigt ha en oro för att vissna bort, att dö ifrån alla andra. Även denna psykiska ohälsa kom jag ur. Jag fick hjälp och jag lyssnade på experter. Jag förstod vad mitt problem var och hur jag skulle kunna råda bot på det. Nästa psykiska ohälsa som jag led av hade en något annan karaktär. Det började nämligen med att jag valde att mestadels vara hemma. Trots att jag hade vänner som ville umgås med mig tackade jag allt oftare nej. Jag kände mig krasslig, jag hade jobb att sköta, jag sa att jag hade planer som jag egentligen inte hade. Den psykiska ohälsan fick ett nytt ansikte. Ett antisocialt sådant.  Jag kommer att berätta mer om detta nästa vecka. Ha det fint till dess!

Jag utvecklade besökssystem en gång. Detta tror jag inte att många av er är medvetna om. Eller, jag är snarare ganska säker på att ni inte vet om detta. Ja, förutsatt att ni inte tillhör min familj eller vänskapskrets förstås. Det är nämligen sällan som jag väljer att grotta i det förflutna. Sällan som jag blickar tillbaka, tittar i backspegeln och alla andra metaforer som kan användas. Jag gör det dock idag, och jag fokuserar på perioden under vilken jag arbetade med besökssystem. Det var ungefär 2 år efter att jag slutat gymnasiet. Jag visste att jag kunde programmering och var bra på datorer. Jag var medveten om att jag hade ett sällsynt stort intresse för teknik men jag visste inte hur jag skulle förvalta det. En del av problemet var också min lathet. Jag orkade aldrig ta tag i något och därför tenderade jag ofta att köra fast. Jag fastnade i ett jobb i mataffär under ett par år innan jag lyckades ta mig ut och bort. Ut och bort till att just utveckla besökssystem. Vid det här laget hade jag knappt rört en dator eller ett kodspråk på två års tid. Nu var det dags att damma av de gamla kunskaperna. Anledningen till att jag började arbeta med besökssystem är att min kompis skulle få ett jobb på en startup som gjorde just det. Han var orolig att han inte skulle klara jobbet så han frågade mig. Jag visste förstås inget om besökssystem men jag kunde fortfarande ett och annat om programmering. Kunskap som skulle komma väl till pass för min vän och sedermera även för mig. Det är otroligt vad slumpartat livet kan vara ibland. När han hade börjat och arbetat på stället i ungefär en vecka fick jag ett samtal. Det var hans chef som hört att jag hade hjälpt till en hel del. Han var intresserad av att ta ett möte. Det var även jag. Två dagar senare satt jag på ett kontor med en kompetent produktutvecklare – en systemutvecklare – och talade om min potentiella framtid. Jag gick därifrån och funderade över hur jag ville göra. Ville jag bygga framtidens besökssystem från grunden eller ville jag fortsätta jobba på Coop? Jag ringde tillbaka och tackade ja till besökssystem efter ungefär 7 minuter. På den vägen var det sedan under några år. Några av de mest utvecklande åren i mitt arbetssamma liv.

Häromdagen kom min dotter hem och var mer uppspelt än jag någonsin sett henne tidigare. Hon hade nämligen något roligt att berätta. De skulle göra sin första marknadsundersökning i skolan. Det fick jag reda på eftersom hon sa följande: ”Vi ska göra en marknadsundersökning!!” Det rådde inga tvivel om vad som skulle ske. Detta var förstås oerhört glädjande, inte bara för henne utan även för mig. Varför då? Jo, därför att jag tillägnar 8 timmar av mina veckodagar åt just marknadsundersökningar. Faktum är att läraren hade fått inspiration efter att jag kommit till klassen och talat om vad jag gjorde. Hon hade känt att det nog fanns något roligt att göra av det. Ett mycket bra val att introducera marknadsundersökningar för barn tidigt, tycker jag. Sådant hjälper en att förstå att människor är olika. Det hjälper en också att förstå hur demokrati fungerar och vad det innebär att en majoritet är av en åsikt. Bra, läraren! Bra, skolan! Så, jag frågade vad deras marknadsundersökning skulle gå ut på. De hade börjat spåna, hon och hennes två kamrater. De hade dock inte beslutat sig för något att göra marknadsundersökning om än. En avgränsning hade dock gjorts. Det var att det skulle handla om godis på något vis. Godis, och möjligen chips och glass. Saker som var goda att äta men som inte var mat. Det skulle marknadsundersökningen handla om. Hon undrade naturligtvis om jag hade något förslag på hur de skulle tänka kring marknadsundersökningen. Eller, om jag ska vara ärlig så frågade hon om jag ville vara med och göra den. Det kunde jag såklart inte göra. 1) Det vore omoraliskt att inte låta dem göra uppgiften själva. 2) Det var en väldigt intressant fotbollsmatch på teven som jag inte ville missa. Jag gav dock ett tips inför marknadsundersökningen. Givet att de ville undersöka sina klasskompisars smak för godsaker kunde de göra följande. Lista 4-5 olika saker som de anser vara sötsaker. De kunde sedan fråga en och en, oberoende av varandra, om vad de tyckte mest om. Förslagsvis skulle en sådan marknadsundersökning innehålla: Godis, glass, chips, popcorn och kakor. Eller ja, det skulle också kunna vara en marknadsundersökning som handlar om olika typer av godis. Lakrits, choklad, gelé, surt – ja, jag vet inte vad det finns för olika. Så tänker jag. Vad tänker ni läsare om det? Jag tar gärna era åsikter och lovar att förmedla dem vidare till utföraren av marknadsundersökningen!

Mina arbetsförhållanden såg något annorlunda ut på den tiden. Jag talar förstås om innan jag flyttade upp till huvudstaden. Det var när jag var 21 år som flyttlasset gick. En helt annan tid och en helt annan jag. Ni vet, de där klyschorna man hör. Så var det verkligen. Jag kommer att fokusera på tiden innan flytten den här gången. På tiden då jag, som 18-19-åring arbetade dubbelt i hembygden. Jag arbetade på flyttfirma i Lidköping och jobbade med flyttstädning i Skara. Ja, faktum är att det var på samma firma, så helt och hållet var det inte två jobb. Det var bara det att jag, redan då, var så otroligt arbetsvillig. Kanske ett ord man inte ska använda om sig själv, särskilt inte i arbetsintervjuer. På mig stämmer det dock så väl överens så jag gör det ändå. Så, flyttfirma i Lidköping och flyttstädning i Skara alltså. Det var min verklighet under ett par års tid. Faktum är att jag tror att det var ganska precis 2 år som jag sysslade med det där. Det går att kolla upp men det orkar jag inte nu. Skulle jag däremot ringa min gamla mor hemma i Lidköping och fråga hur länge jag jobbade på flyttfirman skulle hon ha stenkoll. Hon skulle kunna denna period på klockslaget i stort sett. Det var dessutom hon som fått mig att börja jobba med flyttstädning i Skara också. Det är dock en helt annan historia. Vad gör ni när ni ser hur ert liv passerat i en sådan oerhörd fart? När ni blickar tillbaka och ser hela er värld swisha förbi utan att ni kan göra något åt det? Jag behöver råd. När jag tänker på tiden då jag jobbade med flyttstädning i Skara så känner jag mig knäsvag. Hur kan det vara 25 år sedan? Hur är det ens möjligt att det kan vara så? När jag tänker på tiden på flyttfirma i Lidköping – och alla underbara personer som jag arbetade tillsammans med där – då känner jag nästan för att aldrig tänka på det igen. Det gör lite för ont. Måste det vara såhär? Kommentera gärna!

Att jobba på en flyttfirma i Stockholm kan vara roligare än många tror. Nu talar jag visserligen utifrån mitt eget perspektiv. Ett perspektiv som innebär att stillasittande och bekvämlighet är önskvärda inslag i vardagen. Att krångel, tunga lyft och tvång att stundtals arbeta utomhus är något man inte vill ha. Detta perspektiv tittar jag på flyttfirma i Stockholm utifrån. Sedan testade jag på det själv och det visade sig att arbetet passade mig förvånansvärt bra. Vet ni varför? Därför att allting alltid har fler bottnar än man tror. Att arbetet var påfrestande var självklart, särskilt för en svag stackare som mig. Att arbeta på en flyttfirma i Stockholm innebar en stor del tunga lyft och utomhusjobb, och stundtals krångel – ja, det var självklart. Men det fanns så mycket mer. Jag ska i den här texten utvärdera de största fördelarna jag såg under de månader då jag jobbade i Stockholm på flyttfirma. Såhär ser de ut: Problemlösning Varje dag, varje projekt, var som att knyta upp en avancerad knop. Det var ett fint inslag i arbetet. Det kändes som att jag fanns för att lösa problem åt andra. Hur skulle vi egentligen få ut den där stora byrån på bästa möjliga sätt? Hur skulle vi hinna i tid? Osv, osv, osv. Såna frågor ställdes och svarades på av mitt team på flyttfirman i Stockholm. Och på tal om teamet… Laganda Jag vet inte om det har med den fysiska aspekten att göra mest. Men jag upplevde en extremt stor laganda när jag arbetade på flyttfirma i Stockholm. Betydligt mer än jag gjort på många andra jobb jag haft. Trots att jag bara arbetade där under en begränsad tid kom vi väldigt nära varandra. Här ska tilläggas att de personer jag arbetade med var oerhört annorlunda från mig själv. Vi hade andra intressen och perspektiv på livet. Jag var en udda fågel på flyttfirman i Stockholm men ändå togs jag in med öppna armar. Det fysiska Jag återvänder till detta igen. När jag arbetar med mitt vanliga jobb får jag inga steg på min stegmätare. Jag får ingen motion och inte heller tränar jag mina muskler. Raka motsatsen gällde den sommaren då jag arbetade på flyttfirman i Stockholm. Det var oerhört skönt att känna att man utfört ett fysiskt arbete när dagen var slut. Har någon av er arbetat med liknande saker? Håller ni med om min beskrivning och de fördelar som kommer? Lämna tankar i kommentarsfältet. Kram!

Snacka om att det var en fullträff när jag köpte skal till min iPhone 8. Hur länge har modellen funnits nu egentligen? Är det 5 år i alla fall? Jag köpte i alla fall iPhone 8 samma dag som den släpptes och skalet fick följa med. Sedan dess har vi varit två. Eller egentligen har vi väl varit tre. Jag, min iPhone 8 och vårt gemensamma skal. Under dessa år tycker jag mig ha sett mängder av vänners, kollegors och familjemedlemmars mobiler gå i kras. Detta trots att de skaffat mobilskal för att skydda telefonerna. De har haft diverse olika typer dessutom. Vissa har betalat mer och vissa har betalat mindre. Ingen har någonsin kunnat ”förstå vad som hände!”. Vet ni hur mycket mitt skal till iPhone 8 kostade? Det vet faktiskt inte jag heller. Men jag minns i alla fall att det varken var superbilligt eller superdyrt. Vet ni vad det var, det var lagom prissättning. Lagom prissättning för ett skal som skulle komma att skydda min iPhone 8 i vått och i torrt. Det är värt mer än något annat. Det är här jag kommer till min poäng. Tänk vad mycket pengar jag har sparat genom åren med min iPhone 8 tack vare mitt skal. Det är otroligt, egentligen. Att den har lyckats klara sig genom allt under så lång tid. Jag har tappat den vid massvis av tillfällen och telefonen har alltid lyckats stå pall. Många gånger har jag tipsat folk om att köpa ett likadant men då säger de ofta att de redan är nöjda med sitt. Dårar, säger jag bara. Nu har jag tagit steget åt att köpa en ny telefon. Det är inte så att jag inte var nöjd med min iPhone 8, eller skalet för den delen. Det är bara att vissa funktioner har börjat ge sig litegrann. Ni vet, så som det blir. Nu när jag införskaffat en ny mobil så inser jag att jag faktiskt kommer att känna saknad. Vet ni vad det ironiska är? Det är att jag kommer sakna mitt skal mer än själva telefonen. Där telefonen gav vika stod skalet starkt. Det är beundransvärt som bara fan. Jag tittade om det fanns liknande skal till nyare iPhones än 8:an. Det fanns tyvärr inte, och tro mig: Jag har letat. Till slut fick jag inse att jag måste gå vidare. Men skalet sparar jag. Min sambo hittade det häromdagen och frågade varför jag sparade det. ”Har du skalet för den dag du går tillbaka till iPhone 8 eller?” sa hon och menade förstås att det aldrig skulle ske. Man vet väl aldrig!